Konsten att acceptera och gå vidare
Recensioner 2008-02-06 | Uppdaterad 2008-02-06
Lena Klarasdotter skildrar öppet och målande hur det känns att vara överansträngd. Hon beskriver kroppens reaktioner, ångesten och tröttheten som förlamar henne. Hon skriver om den långsamma vägen tillbaka. Att hon till sist, vid 55 års ålder efter fyra års kämpande, tvingas acceptera att hon inte klarar sitt gamla arbete som sjuksköterska.
När man läst de 228 sidor om hennes livshistoria är det inte svårt att förstå att det till sist blev för mycket, att skyddsväggen brast och inte kunde göras hel igen.
Det är sannolikt många som kan känna igen sig.
Författaren börjar med sin barndom och berättar även sina mors- och farföräldras historia.
Lena Klarasdotter blir med barn, 16 år gammal. Hon avbryter skolan, föder barnet och gifter sig med pappa. Efter tio år som hemmafru tar hon vikariat på långvården. Överlycklig över att ha fått ett arbete påbörjar hon en utbildning som sjukvårdsbiträde. Men hemma har hon problem. Hennes man dricker.
Innan hon har fyllt 21 år har hon tre barn. Då vill mannen skiljas.
Hon tar med sig yngsta sonen Tommy, flyttar, jobbar parallellt med fortsatt utbildning. 42 år gammal får hon, mycket glad, sin sjuksköterskeexamen. Hon får också ett erbjudande av arbetsgivaren att specialisera sig till barnmorska vilket hon vill. Men vissa på kursen är irriterade över att hon fått denna chans och hon känner sig kritiserad, ja, mobbad. Hon fortsätter ändå att läsa, gifter om sig men blir på nytt sviken och skiljer sig. Nu börjar yngsta sonen må dåligt. Så dåligt att han vill ta sitt liv.
Hennes lillebror begår självmord efter flera år av missbruk. Hennes mamma dör och fadern kommer inte ur sin sorg. Händelserna kommer slag i slag. Hela tiden rycker Lena Klarasdotter ut. Hon får cancer, men blir frisk. Hon har systrar och vänner, men många förlitar sig på hennes kompetens och styrka.
Hon har dessutom ett yrke där hon ska vårda andra människor. Och ingen får märka hur dåligt hon mår. Hon, Lena, den snälla, den väluppfostrade, försöker hjälpa alla håll. Till sist brister allt.
Lena Klarasdotter bor och arbetar i Blekinge. Hon har valt att skriva under pseudonym. Hon berättar öppet om sitt liv i staden i Blekinge och låter generöst läsaren dela hennes upplevelser. Det gör att hennes berättelse berör läsaren.
Det är mycket text att läsa, många ord och en del korrekturfel. Det förminskar inte värdet, även om vissa kapitel och detaljer känns onödiga, som till exempel de långa beskrivningarna av lyckade semesterresor. Men kanske finns de med för att visa hur författaren arbetade med sin rehabilitering.
I sista kapitlet sammanfattar Lena Klarasdotter sin slutsats att det inte är endast är jobbet som gör en människa sjuk ”utan ett helt nät av händelser som trasslar ihop sig, så att det till slut blir för mycket”.
Omslagsbilden visar en skogsväg som löper mot en glänta av ljus, kanske en signal om att Klarasdotter i dag ser ett ljus i tunneln. Att livet trots mörka stunder, nu känns bättre. Hennes insikt om att det inte var någons fel, utan att det var ”själva livet” som blev för tungt, men att det till sist rätade upp sig så att det går att leva vidare, är ett viktigt budskap för dem som befinner sig i denna uppenbart långa, svåra process som kallas utbrändhet. 
